höstnovell del 2

Barnet ligger och lapar i sig av den vackert lila färgen på den nyplanterade ljungen. Hon har bitar av torkade löv i håret och är klädd i en brokig, nopprig fleece-tröja och ett strålande leende. Det är hela tjugonio år sedan. Det tjocka täcket har varit hennes egna universum i trädgården hela dagen, till och med när hon hjälpt mormor att sätta blommorna – utfört sittandes på kanten av täcket. Där av jorden, spaden och den lilla krattan som ligger kvar där som små färgglada båtar på ett böljande hav av tyg. Andra små ting som befolkar täcket är en fin vattenkanna i turkosplast med någon tecknad figur på- utan vatten för säkerhets skull, två ringblommor so, placerats som mustasch på morotsgubbarna med tandpetarben och armar, med knappnålar till ögon och med blasten kvar som hår. Bredvid deras hem- fyra pinnar i en sned rektangel – finns en annan liknande byggnad med deras husdjur; kottbäbisarna. Det var meningen att de också skulle få flera kroppsdelar men då började flickan bli trött och mormor kom ut till henne med något mera lockande. För vem kan väl motstå några av de sista klarröda smultronen från landet uppträdda på ett vackert grässtrå och ett annat med lika färggranna, alldeles runda lingon? I alla fall inte en sexåring, så hennes värdefulla tid upptogs av att avnjuta dem i stället.
Efter att stråna av timotej blivit ordentligt avslickade från den söta bärsaften lägger sig flickan ner med förnöjda fläckar runt munnen i det gyllene, nästan flammande middagsljuset. Hennes universum slocknar och hon somnar stilla och återupplever dagen på drömmars vis. Och det är alltså här vi sedan träffar henne första gången; nyss uppvaknad och lite frusen kanske, hypnotiserat stirrande på en tuva vacker ljung. Hon är fortfarande smått sömning efter en lugn men än ganska händelserik dag.
Ja, det var lättare då, när man var sex år gammal…