En höstnovell

Septembermorgon. Kylan och daggen är kristaller som den tidigt disiga solen lyser med på trädgården och vem vet; imorgon bitti kanske den första frosten kommer. Men man längtar inte. Inte på att värmen ska ta slut, trots att man vet att året har sin gilla, stundtals bittra gång så vill man alltid hålla den där tidiga höstvärmen kvar bara några dagar till; njuta, bara njuta. På fönsterrutorna, alla med slitna, flagnade karmar, har det bildats imma, vilket bara gör värmen här inne från kaminen mera påtaglig. Men trots kondensen på glaset kan man se ut u trädgården att det har blivit lite rödare i tomatplantorna, att salladen har växt sig lite större och morotsblasten lite yvigare. Resten kan man inspektera sedan.

Ylletrådarna sticks skönt mot huden på de kalla händerna; den stora tröjan dras tätare och den späda kroppen kurar ihop sig i ett försök till ytterligare värme. Axlarna dras upp och det morgonrisiga håret faller straxt under dem. Elden, instängd och fången sprakar intensivt och av vätan i vedträna – björk – och bidrar till den stillsamma idyllen. På en av plattorna, den som skyddet i målad plåt är avtagen på, står den gamla kannan och puttrar; snart väntar det där skriket, ett obönhörligt klagorop efter tillsyn. Kaffe blir det idag, svart och starkt. Ibland byts det ut mot te, men oftast på loja och sena sommarförmiddagar då inte mycket står att uträtta. Resterna av rotfruktsgrytan med äpplen från mormorsträdet står i ugnen, färdig och varm att serveras samtidigt som drycken, i en vacker skål med tegelröda och glänsande blommor längs kanten och en gammal, sliten silversked i.
Öppnandet av luckan bidrar till en välkomnande värmepust och den lämnas öppen trots trängseln i det inte allt för stora köket. Luckan har börjat rosta och den svarta plasten på handtaget faller nog snart av. Grytlapparna som den rostfria, men inte speciellt rena formen tas ut med hjälp av är också gamla; en stickad i färger från det ljuva sjuttiotalet med ett stort hål i ena kanten och den andra, stoppad i och rosarosig, gjord av en bit bomullstyg från lådan med sommargardiner. Det ångar om maten - det som blir frukosten – och munnen fylls med en längtan att få vidröra och smaka den igen; uppleva den.

Ensamheten är lika klar som tystnaden sådana här stunder och för stor för att riktigt värdesätta. Den är inte alls vemodig eller svår eller rastlös; den är bara egen.


Mer kommer - Komentera!