måndag 24 augusti 2009

Unrated

Ja, nu har jag bestämt mig för att skriva lite här igen - sanningen. Det är redan så många som jag har sagt den till så om resten av de arma själar som orkar läsa min blogg också får veta är väl ingen större förlust (och faktiskt, jag orkar haålla på att mygla längre, ser ingen större mening i det). Så här kommer den; min bekännelse:

"Hej, jag heter Sandra. Jag har en ätstörning, den kallas anoerxi. Det är något jag lider av - lever i - men inte något jag är. Jag tänker bli frisk."

Men det är, har jag upptäckt efter ett flertal försök att omvända min korrupterade och näringsfattiga hjänbalk, inte så enkelt. Inte enkelt alls. Det går praktiskt taget inte utan hjälp och det är därför som jag nu sökt och kommit in på dagvård för vuxna med ätstörningar i Uppsala. Jag började för exakt en vecka sedan och det har varit en riktigt jävla jobbig vecka. Häruppe är jag alltså på dagtid och äter frukost och lunch med andra tjejer som har samma problm som jag, sedan åker jag hem på eftermiddagen. Så man kan säga som att det är som att gå en utbildning i att lära sig äta. Jag börjar nu förstå vidden av allvaret med min sjukdom, efter att under 12 dagar i juli legat inlad för akutvård på ackis för låg hjärtverksamhet orsakat av den undernärning som jag utsatt min kropp för. Jag måste alltså bli bra för att överleva och det finns det inget tvivel om att jag tänker göra. Jag måste bara ta itu med och förändra min värld först, men det ska gå!

Jag måste också i den här bekännelsen passa på att tacka alla som hittills har varit underbara och stöttat mig på ett eller annat sätt redan. TACK! Det betyder mer än vad ni tror.

1 kommentar:

Josefine sa...

Skönt att du äntligen får hjälp. Jag är precis som många andra övertygad om att du kommer ta dig ur det, att du erkänner för dig själv är väldigt viktigt.

Hm, är lite konstigt att skriva. Vi känner ju inte varandra, bara på avstånd. Men jag har gått och hoppats att någon nära dig skulle se, och det känns bra att du får hjälp nu.